Tagit?

Både älskar och hatar den här känslan jag har nu. Att det kan ha tagit denna gång. Jag kan vara gravid nu. Så här precis efter äl försöker jag vara positiv, eller egentligen flrsöker jag att inte tänka på det. Men hjärnan är väl konstruerad så att man alltid lever på hoppet. Om någon vecka kommer jag må sämre. Och dagarna innan bim vill jag typ ligga i söngen med täcket över huvudet, alternativt skruva fram tiden. Så när (om) mensen kommer känns det tom nästan lättande för då vet man. 

Har funderat på varför jag tycker det är så jobbigt. Vet inte riktigt. Första gången då hade vi/jag väntat så länge. Vi hade ju varit ihop i 5-6 år när vi började försöka   Då hade jag pluggat i 4 år och senan jobbat i knappt ett. Så jag längtade så fruktansvärt mycket. 

Denna gång vet jag inte riktigt. För vad gör det egentligen om vi får barn i november i år eller tex jan/mars nästa? Typ ingenting. Lite är nog för att min kollega på extrajobbet är gravid nu. Och många andra runt omkring. Det får en att längta mer. Och jag har nog faktiskt längtat efter att bli gravid sen A var typ ett år. Men jag har inte velat ha barn tätt. Mest för att jag tyckt att A inte varit mogen att bli storebror. Det känns fortfarande inte som han är det men man har ju 9 månader på sig. Ibland känner jag mig nästan elak som vill ta ifrån A att vara enda barnet. 

Men men fick en tokig start denna gång. Trodde ju att jag var gravid på andra försöket. I 2-3 veckor hade jag jättemånga symtom.